Matilda Berlin


Maaaat
Nämen se - maaat 
 
 
 
 
Fullt ös medvetslös
Hej vänner!
Full fart är det som gäller. Mycket jobb och framförallt mycket träning har varit mantrat denna vecka. Jag är den enda av dansinstruktörerna (vilket är ungefär lika med core/CX-instruktörerna med) som inte ligger hemma sjuk, så alla pass till mig. Min träningsvecka har sett ut såhär:
 
Måndag: Core på boll
Tisdag: Core på boll, BodyJam och CX
Onsdag: Zumba, Core på boll och BodyJam
Torsdag: CX och Zumba (skulle egentligen ha haft en CX på kvällen med)
Fredag: Core på boll + gymma ben (inte blivit så mycket gym annars)
Lördag: Zumba, 2 x barndans och 2 x chairdance
 
Haha, förstår ni hur mycket mat det har gått åt för att mätta mig under dessa 4 dagar? Och hur mycket mer det kommer bli ;)
 
Mitt sista pass slutar 19.00 ikväll så jag hoppas hinna med och se det sista av majbrasan nere vid flundreviken. Har alltid varit fasinerad av eld, så valborg occh enorma brasor har alltid legat mig lite varmt om hjärtat.
Hur är det med er? Skall ni fira på något speciellt sätt?
 

 
 
Jag, Amanda och Elin efter 2timmars-zumban i våras
 
STARK
Jag är nästan rädd för ordet STARK.
Oftast används det i två olika syften.
 
Nummer 1: Att man är fysiskt stark, dvs att man orkar lyfta mycket i gymmet, att man orkar köra hårt och mer än andra. 
För många är det något man strävar mot, och det tycker jag också att det skall vara. Utan en stark kropp kommer man att gå sönder och på äldre (och yngre) dar inte orka lika mycket som andra. Att vara stark och ha kroppskontroll är fantastiskt. Varför är jag då rädd för ordet? Jo, som många andra typiska tjejer, är jag rädd att få för mycket muskler. När man tränar så mycket som jag faktiskt gör är det oundvikligt att bygga muskler. Men när man ser sig själv varje dag i spegeln blir man självblid. Man ser inte sig på samma sätt som alla andra. Jag är helt enkelt livrädd för att bygga för mycket och inte inse det själv. Jag vill faktiskt inte se ut som någon gladiator. Nu menar jag absolut inte att dom inte är snygga, utan jag menar att jag tror inte jag hade varit bekväm i den kroppen. Och att vara bekväm i min kropp är något jag jobbat på i jag vet inte hur många år. Så nu när jag börjar närma mig det målet, att vara bekväm i mig själv, blir jag jätterädd för att tappa det - varje gång någon kallar mig stark.
 
Nummer 2: När något dåligt har hänt.
"Du är så stark som jobbar trots att din famor dött". "Du är så stark som har tagit dig igenom denna dåliga tid i livet". "Du är så stark som orkar hålla omgång om dagarna även fast..."  
Det borde inte heller vara någon som gör en rädd. Uppenbarligen har man tagit sig igenom något tufft. Men det är nog därför ordet sprider skräck inom mig. Det är som att min kropp går i försvarsläge och förväntar sig att något hemskt skall hända. 
 
Ordet STARK skrämmer skiten ur mig.
Är det någon annan som känner likadant?