Matilda Berlin


Jag har snott era bilder, och jag ber om ursäkt
 
 
  Vem läser ens min blogg? Min? Jag som skriver om min ospeciella vardag, inte har något spännande jobb, inte är någon modeinspiratör. Jag som var blyg och långt ifrån populär i skolan men med ett brinnande intresse för mitt skrivande. Vem är intresserad utav att läsa om det?

 Min blogg har alltid varit liten och jag har blivit glad för varenda liten läsare i statistiken, så vem skulle märka om jag lånade någon annans bild? Om jag screenshottade på Insta och la upp det i ett passande inlägg? Om jag gick in på google och sökte på något jag skrivit om men varken haft lust eller tid att fota till? Hur skulle ägaren till denna bild någonsin hitta den på min lilla blogg?

 

Men nu har den tydligen blivit så pass stor att det kan hända - för det har hänt.
Dock var det den är gången ett hundra procent ärligt misstag med problem med ett utkast som på något märkligt sätt publicerades i väntan på svar om jag fick låna bilden. Under tiden har fina Sanna (som verkligen har en fantastisk blogg!) på något sätt hittat in och upptäckt detta. 
In på min lilla blogg.

 Jag skäms lite över att säga det, men tittar ni tillbaka i mitt arkiv kan ni hitta x antal bilder som inte är mina utan någon omnämning av detta. För som sagt; vad spelade det för roll på den här lilla sidan?

 Men självklart spelar det roll! Alla som tagit bilder är ägare av dessa, och i många fall stolta över sina bilder. Att någon då lånar bilden och publicerar den som sin egna, är rent ut sagt stöld.

 SÅ, jag ber här öppet om ursäkt till alla jag lånat bilder utav utan omnämning och lovar att framöver sköta mig! Och hoppas att alla ni andra följer i mitt spår!

 

Det finns alldeles för mycket hat på internet, alldeles för många vassa armbågar och girighet i världen. Det behövs mer kärlek och alla vi som lever i de sociala medierna har väl världens bästa position för att sprida den?

 


Släng ekonomer i väggen!

 

När ska ekonomer och politiker inse att ekonomi och budgetar rör sig om så mycket mer än besparingar och pengar på hög?? 

Sedan ett par månader tillbaka har jag varit med i vikariepoolen. Jag har besökt en stor del utav Gotlands skolor, upplevt hur allting fungerar och träffat både elever och personal. 

Själv älskade jag att gå till skolan som barn. Jag har alltid varit nyfiken och haft en brinnande intresse för att lära mig allt jag kunnat. Så barnet inom mig hoppar riktiga glädjeskutt över teknologins framsteg och alla dörrar till kunskap som öppnats under de senaste åren. Jag kan inte minnas att vi började läsa engelska förens vi gick i fjärde klass och nu springer förskoleelever runt och kan hålla (lätta) konversationer med mig, på ett språk som inte är deras modersmål. Är inte det fantastiskt??

 Men i denna lärobubbla får man plötsligt en rak höger (bildligt talat) i ansiktet när man talar med lärare och annan personal. Besparingar hit och besparingar dit, men samtidigt ett enormt slöseri. Det är så att man verkligen blir mörkrädd!

Vi kan ta ett väldigt tydligt exempel! 
Just nu är jag i en 1:a och har varit där i snart 5 veckor. Först tre veckor heltid och nu är jag där två dagar i veckan, då ordinarie lärare är sjukskriven på 50%. 
Så sent som idag fick jag ett sms från läraren som meddelar att det är inte längre okej att vi är två i personalen som går och äter med denna, förhållandevis stökiga, klass på 27 elever. Nej, numera är det bara en vuxen som får pedagogisk lunch eftersom att det kostar skolan för mycket. Eftersom att det är jag som är vikarie så är det såklart jag som blir utan. 

 Nu har jag alltså två alternativ. 
Antingen betalar jag 45kr för att få äta (halvtaskig) skollunch - vilket jag inte kommer att göra då jag som student sparar in varenda krona jag kan få. 
Eller så skall jag ha med mig matlåda. Denna får jag dock inte äta i matsalen utan skall ätas i personalrummet. Än en gång ställs jag inför två val. 
Alternativ 1 är att jag släpper ansvaret jag som vikarie har tagit på mig, och låter barnen gå själva till matsalen medan jag äter min lunchback.
Alternativ 2 är att jag går med barnen till matsalen och sitter där utan att äta något, för att sedan slänga i mig min medtagna låda på den lilla lunchrast jag har, samtidigt som jag sätter mig in i vad eleverna skall göra nästa lektion (för tro inte att jag får betalt för det!). Men detta är något jag vägrar! Barn ser och barn lär sig. Hur ser det ut om en förhållandevis smal tjej går med klassen på lunch och sen inte äter något? I dagens samhälle utsätts ungdomar för alldeles för många tankar, idéer och pikar om hur deras kroppar ska se ut. Hur man ska tänka och hur man ska göra för att bli smal och snygg. Jag tänker inte vara med och sätta idéer i huvudena på dessa barn genom att inte äta. Inte en chans!

 SÅ när ska ekonomer och politiker inse att budgetar och ekonomi rör sig om så mycket mer än besparingar och pengar på hög??
Det handlar om ansvar att ta hand om barn! Det handlar om att föregå med gott exempel! Det handlar faktiskt om dom barnen som en dag kommer att ta hand om oss när vi blir gamla! 
Vad spelar det för roll om skolans personal “bjuds” på lunch?? Jag lovar att det finns mat kvar vid dagens slut och jag lovar att detta kommer att hamna i komposten. Jag har sett det med egna ögon. Hur personalen på fritids, en dag under jullovet, fick slänga två hela bläck med orörd mat rakt ned i kompostpåsen bara för att barnen hade ätit färdigt. Mat som hade kunnat gå till så mycket bättre nytta. Vi har hur många hemlösa, tiggare och invandrare som helst, som skulle göra nästintill vad som helst för att få äta en varm måltid. 
Men nej, denna mat slängs!

 Och på måndag kommer eleverna att få äta själva, bara för att en ekonom hittade en liten post att spara in ett par kronor på. 
Jag ber till gudarna att min årskurs, min generation, mina vänner växer upp med öppna ögon och ser vad som faktiskt är viktigt här i världen! <3


 


 

Hemmablind
 
 
Jag satt och kollade igenom mina mobilbilder för någon kväll sen och insåg att jösses vad hemmablind man blir. Jag bor på en utav världens finaste öar! Vinter som sommar är det helt fantastiskt. Men för mig är det tråkigt nog bara vardagsmiljö. 
Det gäller att verkligen stanna upp och se det fina runt omkring sig!